fritz olsson-husen har i alla fall för mig kommit att symbolisera så mycket mer än de hus de är. de har blivit ett verktyg för att föra ut tankar om ett mer långsiktigt och människovänligt (och miljövänligt) samhälle där vi visar respekt och ansvar för det som varit och kommer, inte bara det som är just nu. det har varit ett mycket bra sådant. i detta har jag och andra förhoppningsvis lyckats sprida någon liten tänkvärdhet om att det faktiskt finns ett val också. världen rullar faktiskt inte bara på utan att någon väljer rikning. det finns inte en möjlig samhällsutveckling.
jag tror också att tjurskallig ihärdighet kan visa i alla fall någon att det inte är så farligt att säga sin åsikt. det är inte så farligt att strida för något. det värsta som kan hända är att man förlorar striden. och alltid har man vunnit något på vägen. det behövs faktiskt inte så mycket.
det mesta kan användas som symboler för något annat, eller något större om man så vill. på något sätt så hänger ju allt samman och utgör det samhälle vi lever i. vi är också fria att välja våra infallsvinklar. fritz olsson-projektet är i sak en förlust om man ser till att husen nu säkerligen rivs, men i det större perspektivet så har det skapat ett forum där inte bara de enskilda byggnaderna diskuterats, utan även större frågor om vilken framtid vi vill leva i och om hur vi handskas med vårt förflutna. att sedan ingen med makt riktigt lyssnat på dem/oss är en helt annan sak.
den debatt och den plattform som har skapats kan sedan användas i andra sammanhang. ingenting är helt verkningslöst bara man har tron att man kan göra skillnad. bara man vågar. för om man är alltför rädd för att förlora något eller hamna i besvärliga situationer, då kan man ju aldrig heller vinna. och vad är kunskap och åsikter egentligen värda utan en vilja att yttra dem där de kan göra nytta? så en eloge till alla som på ett eller annat sätt bidragit till kvarteret hunden inte utraderas utan strid. alla kan göra skillnad. vi vet bara inte alltid hur och det kanske inte blir på exakt det sätt vi tror eller vill. men allt vi gör sätter spår.
detta betyder inte att det är i sin ordning att byggnaderna nu sannolikt rivs. det är tvärt om mycket sorgligt. faktum är bara att när någon i framtiden ångrar sig, kan denna inte säga att den inte visste eller att ingen visade att de ville något annat... varenda ord som yttrats i tidningar, på nätet och i det formella förfarandet med byggnadsminnesutredning och detaljplan, finns sparat i norrbottens museums arkiv.och det är en mycket stor hög papper.
vidare läsning: http://www.kuriren.nu/debatt/artikel.aspx?articleid=2970869
fredag 28 december 2007
fredag 5 oktober 2007
Grus och åter grus...
För den som inte har möjlighet att spatsera förbi korsningen Rådstugatan-Köpmangatan i Luleå, kan det vara på sin plats att i några väl valda foton visa den vackra grusplan som nu ersatt Gökungen. Det är ju alltid intressant att ha en tydlig bild av utgångsläget, så vi kan bli förvånade och överväldigare av den prunkande grönska och blomsterprakt som komma skall! För jag kan väl inte tänka mig att de rev Gökungen för ingenting. Eller?
Som en arbetskamrat uttryckte det: Vilken vacker park(ering)...
GÖKUNGEN - GRUSPLANEN 5.10.2007
.JPG)
.JPG)
Foto Lina Karlsson Norrbottens museum 5.10.2007
Som en arbetskamrat uttryckte det: Vilken vacker park(ering)...
GÖKUNGEN - GRUSPLANEN 5.10.2007
Foto Lina Karlsson Norrbottens museum 5.10.2007
Upplagd av
Bebyggelseantikvarie Lina Karlsson & Fotograf Daryoush Tahmasebi
kl.
15:55
2 kommentarer:
Demolering av Robertsviksskolan
Begreppen demolision och dekonstruktion har fått ytterligare ett tydligt ansikte genom Robertsvksskolan på Kungsgatan i Luleå. HSB Norr lade redan 2004 fram planer på att omvandla skolområdet, kv Rådjuret 3, till bostadsområde. Med Luleå kommuns positiva inställning till allsköns exploatering i centrala lägen, är det kanske inte förvånande att rivningen av skolan nu är i full gång.
Det nya bostadsområdet marknadsförs under parollen "Nära till allt". Målgruppen är medel- och höginkomsttagare som tilltalas av devisen: Tänk dig en lugn och stilla gård mitt i city. Ett stenkast till bussen, promenadavstånd till dagis och shopping runt knuten. Vad kan väl vara enklare? Välkommen till bostadsrättsföreningen Robertsvik- en oas i Luleå centrum! citat http://www.hsb.se/content/1/c6/11/76/47/Robertsvik%20tryck%20liten.pdf.
Området beskrivs som barnvänligt, lugnt, modernt och flexibelt. Totalt byggs 78 lägenheter varav nära hälften är treor och priserna är väntat höga. Det byggrus som hägrar i Luleå idag, är naturligtvis på flera sätt positivt, men jag hoppas att eftertanken och långsiktigheten finns i bakhuvudet på dem som beslutar om var och hur mycket som ska byggas. I annat fall finns risk för en rejäl baksmälla.
13.9.2006 beslutade Länsstyrelsen i Norrbotten att inte förklara Robertsviksskolan som byggnadsminne. Ok, skolan kanske inte skulle ha hamnat där alls. Tendensen är att byggnader som är viktiga och intressanta ur ett lokalt perspektiv, men kanske inte alldeles uppenbart regionalt, som sista akutåtgärd läggs på Länsstyrelsens bord. Orsaken är uppenbar. Det kommunala ansvaret för kulturmiljön brister. Och Länsstyrelsen kan inte ta ansvaret för detta!
Det är intressant hur historia och kultur betraktas som något "övrigt". Bevarar man något, skyddar man något, då är det en bonus! Medan privata exploateringsrättigheter och sanering - jo, det som pågår i centrala Luleå idag är STADSSANERING - är alldeles självklart och naturligt...
Det som nu sker, med Robertsviksskolan, med Gökungen och eventuellt med Fritz Olsson-husen på Storgatan, är en fortsättning på 1960- och 70-talens omfattande stadssaneringar i Luleå. Ja, detta är samma sak! Men det är enkelt att vara efterklok. Tidigare decenniers rivningar fördöms medan dagens dito betraktas som nödvändigheter för "stadens utveckling". Risken är väl rätt stor att politiker under tidigare saneringsepoker resonerade på samma sätt! Rivningarnas nödvändighet och de stora exploateringarnas kompromisslöshet råder åter.
Det finns inte bara ett NU utan även ett FÖRFLUTET och en FRAMTID. Jag hoppas verkligen att det inte glöms bort i euforin över att det finns bolag som vill bygga och tjäna pengar...
ROBERTSVIKSSKOLAN 4.10.2007




Foto Lina Karlsson Norrbottens museum 4.10.2007
Det nya bostadsområdet marknadsförs under parollen "Nära till allt". Målgruppen är medel- och höginkomsttagare som tilltalas av devisen: Tänk dig en lugn och stilla gård mitt i city. Ett stenkast till bussen, promenadavstånd till dagis och shopping runt knuten. Vad kan väl vara enklare? Välkommen till bostadsrättsföreningen Robertsvik- en oas i Luleå centrum! citat http://www.hsb.se/content/1/c6/11/76/47/Robertsvik%20tryck%20liten.pdf.
Området beskrivs som barnvänligt, lugnt, modernt och flexibelt. Totalt byggs 78 lägenheter varav nära hälften är treor och priserna är väntat höga. Det byggrus som hägrar i Luleå idag, är naturligtvis på flera sätt positivt, men jag hoppas att eftertanken och långsiktigheten finns i bakhuvudet på dem som beslutar om var och hur mycket som ska byggas. I annat fall finns risk för en rejäl baksmälla.
13.9.2006 beslutade Länsstyrelsen i Norrbotten att inte förklara Robertsviksskolan som byggnadsminne. Ok, skolan kanske inte skulle ha hamnat där alls. Tendensen är att byggnader som är viktiga och intressanta ur ett lokalt perspektiv, men kanske inte alldeles uppenbart regionalt, som sista akutåtgärd läggs på Länsstyrelsens bord. Orsaken är uppenbar. Det kommunala ansvaret för kulturmiljön brister. Och Länsstyrelsen kan inte ta ansvaret för detta!
Det är intressant hur historia och kultur betraktas som något "övrigt". Bevarar man något, skyddar man något, då är det en bonus! Medan privata exploateringsrättigheter och sanering - jo, det som pågår i centrala Luleå idag är STADSSANERING - är alldeles självklart och naturligt...
Det som nu sker, med Robertsviksskolan, med Gökungen och eventuellt med Fritz Olsson-husen på Storgatan, är en fortsättning på 1960- och 70-talens omfattande stadssaneringar i Luleå. Ja, detta är samma sak! Men det är enkelt att vara efterklok. Tidigare decenniers rivningar fördöms medan dagens dito betraktas som nödvändigheter för "stadens utveckling". Risken är väl rätt stor att politiker under tidigare saneringsepoker resonerade på samma sätt! Rivningarnas nödvändighet och de stora exploateringarnas kompromisslöshet råder åter.
Det finns inte bara ett NU utan även ett FÖRFLUTET och en FRAMTID. Jag hoppas verkligen att det inte glöms bort i euforin över att det finns bolag som vill bygga och tjäna pengar...
ROBERTSVIKSSKOLAN 4.10.2007
Foto Lina Karlsson Norrbottens museum 4.10.2007
Upplagd av
Bebyggelseantikvarie Lina Karlsson & Fotograf Daryoush Tahmasebi
kl.
08:28
Inga kommentarer:
Etiketter:
Robertsviksskolan kulturmiljö sanering
fredag 28 september 2007
Nya och gamla Gökungar
Ok. Det var ett tag sedan nu. Men det finns som sagt fler Gökungar och saker som bör sägas. Vår Gökungen 1 är ersatt av en fin grusplan som enligt uppgift från Luleå kommuns förvaltning Park & Natur, nästa år kommer att omvandlas till park av något slag. Det ska jag följa med stort intresse.
Begreppet Gökunge har för mig fått en ny betydelse i och med huset på fastigheten Gökungen 1, intill det stora stadshuset - fastigheten Göken. Det är fortfarande Gökungen som avviker, som inte anses passa in. Men i min värld är det inte Gökungen som knuffar ut sina plastsyskon. Tvärtom. Denna Gökunge blir själv knuffad ut ur boet. Den har inte mindre och svagare, utan större och starkare syskon.
En Gökunge som på många sätt varit hyperaktuell det senaste året är Fritz Olsson-husen i Luleå. Dessa passar inte in i Luleå stadskärna längre och nu ska de bort. Helst utan protester, utredningar och eftertanke. Den nya familjen av modernare, storskalig och homogen stadsbebyggelse vill ha mer utrymme. Påhejad av dem som på olika sätt bestämmer om platsen.
Under våren arbetade Norrbottens museum på uppdrag av Länsstyrelsen i Norrbotten med ett beslutsunderlag för beslut om eventuell byggnadsminnesförklaring av byggnaderna. Där blev det avslag och den med sin vilja lagd åt det hållet kan av Länsstyrelsens beslut göra tolkningen att "trots att byggnader är kulturhistoriskt intressanta, finns varken nog med vilja eller resurser för att ha dem kvar". Det måste sägas att länsantikvarien reserverade sig mot avslaget. De med egentlig kompetens att göra bedömningar av denna typ var alltså av annan åsikt än beslutsfattarna/icke-experterna på kulturmiljö...
Alltså: Att i staden ha kvar
- de äldsta, sammanhängande affärsbyggnaderna längs Storgatan, tillika
- det enda kvarvarande (av tidigare många uppförda efter stadsbranden 1887!) handelshuset i nyrenässans,
- gatans äldsta hus med undantag från residenset i Storgatans förlängning och
- byggnader som besitter ett mycket stort personligt och lokalhistoriskt värde för många människor genom ur- och guldsmedsbutiken Fritz Olsson, etablerad här 1904,
det är inte möjligt för vi vill så mycket ha fler gallerior och hotell och dessutom lyxiga lägenheter med utsikt mot Norra hamn...
Det verkar dessutom finnas en tro att Luleå som stad inte utvecklas utan ytterligare affärs- och hotellkomplex längs Storgatan! Vad är det för självförtroende och framtidstro hos länets största stad tillika residensstad? Kan inte Luleå bättre än så?
Jag hade gärna sett att Luleå centrum växte ut från Storgatan. Jag anser nämligen att staden borde vara tillräckligt mycket stad för att ha mer än en stadsgata och i övrigt närmast bakgator till denna. Istället för en sådan breddning av staden, förbereds nu en cementering av dagens faktum Luleå centrum = Storgatan. Det är nästan sorgligt.
Om byggnaderna borde ha utpekats som byggnadsminnen, d.v.s. den högsta skyddsklassning vi har av bebyggelse i Sverige, låter jag vara osagt. Det är inte det frågan egentligen gäller. Det handlar om så mycket mer än Fritz Olsson-husen. Det handlar om gestaltningen av hjärtat av Luleå centrum, om nutid och framtid, om privata och allmänna intressen, om det kommunala samhällsansvaret, om demokrati, om hållbar utveckling med tillvaratagande av befintliga och väl fungerande resurser eller slit & släng... Kort sagt om vilket samhälle vi lever i och vilken väg vi väljer in i framtiden. Mer om detta en annan gång.
Nu ligger i alla fall en ny detaljplan för kvarteret Hunden under framtagande på kommunens planavdelning. Den har varit ute på samråd - med möjlighet för berörda och allmänhet att yttra sig - och tidigast under oktober månad kommer den färdiga planen att ställas ut.
Samrådshandlingen som på alla sätt följde fastighetsägarens intentioner, lämnade också mycket att önska när det gäller själva planförfarandet. Med glidande formuleringar försöker man till varje pris undgå Plan- och bygglagens krav på Miljökonsekvensbeskrivning. Men mer om det senare.
Vi väntar med spänning på den nya planen. Kommer att bli höstens mest spännande utställning, alla kategorier!
Begreppet Gökunge har för mig fått en ny betydelse i och med huset på fastigheten Gökungen 1, intill det stora stadshuset - fastigheten Göken. Det är fortfarande Gökungen som avviker, som inte anses passa in. Men i min värld är det inte Gökungen som knuffar ut sina plastsyskon. Tvärtom. Denna Gökunge blir själv knuffad ut ur boet. Den har inte mindre och svagare, utan större och starkare syskon.
En Gökunge som på många sätt varit hyperaktuell det senaste året är Fritz Olsson-husen i Luleå. Dessa passar inte in i Luleå stadskärna längre och nu ska de bort. Helst utan protester, utredningar och eftertanke. Den nya familjen av modernare, storskalig och homogen stadsbebyggelse vill ha mer utrymme. Påhejad av dem som på olika sätt bestämmer om platsen.
Under våren arbetade Norrbottens museum på uppdrag av Länsstyrelsen i Norrbotten med ett beslutsunderlag för beslut om eventuell byggnadsminnesförklaring av byggnaderna. Där blev det avslag och den med sin vilja lagd åt det hållet kan av Länsstyrelsens beslut göra tolkningen att "trots att byggnader är kulturhistoriskt intressanta, finns varken nog med vilja eller resurser för att ha dem kvar". Det måste sägas att länsantikvarien reserverade sig mot avslaget. De med egentlig kompetens att göra bedömningar av denna typ var alltså av annan åsikt än beslutsfattarna/icke-experterna på kulturmiljö...
Alltså: Att i staden ha kvar
- de äldsta, sammanhängande affärsbyggnaderna längs Storgatan, tillika
- det enda kvarvarande (av tidigare många uppförda efter stadsbranden 1887!) handelshuset i nyrenässans,
- gatans äldsta hus med undantag från residenset i Storgatans förlängning och
- byggnader som besitter ett mycket stort personligt och lokalhistoriskt värde för många människor genom ur- och guldsmedsbutiken Fritz Olsson, etablerad här 1904,
det är inte möjligt för vi vill så mycket ha fler gallerior och hotell och dessutom lyxiga lägenheter med utsikt mot Norra hamn...
Det verkar dessutom finnas en tro att Luleå som stad inte utvecklas utan ytterligare affärs- och hotellkomplex längs Storgatan! Vad är det för självförtroende och framtidstro hos länets största stad tillika residensstad? Kan inte Luleå bättre än så?
Jag hade gärna sett att Luleå centrum växte ut från Storgatan. Jag anser nämligen att staden borde vara tillräckligt mycket stad för att ha mer än en stadsgata och i övrigt närmast bakgator till denna. Istället för en sådan breddning av staden, förbereds nu en cementering av dagens faktum Luleå centrum = Storgatan. Det är nästan sorgligt.
Om byggnaderna borde ha utpekats som byggnadsminnen, d.v.s. den högsta skyddsklassning vi har av bebyggelse i Sverige, låter jag vara osagt. Det är inte det frågan egentligen gäller. Det handlar om så mycket mer än Fritz Olsson-husen. Det handlar om gestaltningen av hjärtat av Luleå centrum, om nutid och framtid, om privata och allmänna intressen, om det kommunala samhällsansvaret, om demokrati, om hållbar utveckling med tillvaratagande av befintliga och väl fungerande resurser eller slit & släng... Kort sagt om vilket samhälle vi lever i och vilken väg vi väljer in i framtiden. Mer om detta en annan gång.
Nu ligger i alla fall en ny detaljplan för kvarteret Hunden under framtagande på kommunens planavdelning. Den har varit ute på samråd - med möjlighet för berörda och allmänhet att yttra sig - och tidigast under oktober månad kommer den färdiga planen att ställas ut.
Samrådshandlingen som på alla sätt följde fastighetsägarens intentioner, lämnade också mycket att önska när det gäller själva planförfarandet. Med glidande formuleringar försöker man till varje pris undgå Plan- och bygglagens krav på Miljökonsekvensbeskrivning. Men mer om det senare.
Vi väntar med spänning på den nya planen. Kommer att bli höstens mest spännande utställning, alla kategorier!
Upplagd av
Bebyggelseantikvarie Lina Karlsson & Fotograf Daryoush Tahmasebi
kl.
09:57
Inga kommentarer:
Etiketter:
byggnadsminne,
detaljplan,
Fritz Olsson,
gökunge,
gökungen,
hållbar utveckling,
Luleå,
miljökonsekvensbeskrivning,
Storgatan,
utställning
onsdag 7 mars 2007
DET VI SER, DET ÄR?
Ordet dekonstruktion kom upp i en diskussion nyligen. Begreppet har sitt ursprung i filosofin och litteraturvetenskapen genom den franske poststrukturalisten Jacques Derrida men i sammanhanget diskuterades dekonstruktion av byggnader i betydelsen riva, rasera, demolera (fysiskt eller symboliskt?)... Poängen var att byggnader som dekonstrueras ofta får ett större symbolvärde än de hade när de rent fysiskt fanns till.
Inte sällan romantiseras estetiska eller andra egenskaper hos det som inte längre existerar. Utan den tidigare materiella begränsningen, skapas med andra ord ett utrymme att mer fritt ge ett objekt olika betydelser. Detta kan resultera i ett övervärderande men också öppna för att visa på större fenomen och företeelser genom något som en gång haft men sedan förlorat en fysisk form. Det behöver inte handla om att skapa dramatiska ”symbolobjekt” utan hellre om att använda ett objekt för att framkalla eller fördjupa ett samtal.
Vi vill inte romantisera Gökungen. Vi vill heller inte påstå att byggnaden var exceptionellt vacker eller av större betydelse än den egentligen var. Inte heller menar vi att dess historia var särdeles spännande. Vi vill inte göra Gökungen till någon form av martyr. Vi tycker inte att det behövs. Däremot kan vi konstatera att konstruktionen fanns men inte längre finns. I fysisk form. Som sinnebild eller tecken på tiden existerar den i högre grad nu än när den begränsades av fyra väggar och ett tak. Det vill vi inte ignorera.
Bebyggelse måste förnyas och världen gå vidare. Med reflektion, långsiktighet och mod. Dekonstruktion utan varken långsiktighet eller mod är enbart destruktiv. Gökungen befanns besvärlig och överflödig och förlorade sin plats i staden på grund av strömningar och ideal i gällande samhällsplanering och gällande verklighet. Där köpcentrum skapas innan behoven av dem finns och där marmor kastas på soptippen. Det finns många gökungar och detta är en av dem. Om dessa må vi/ni berätta…
Inte sällan romantiseras estetiska eller andra egenskaper hos det som inte längre existerar. Utan den tidigare materiella begränsningen, skapas med andra ord ett utrymme att mer fritt ge ett objekt olika betydelser. Detta kan resultera i ett övervärderande men också öppna för att visa på större fenomen och företeelser genom något som en gång haft men sedan förlorat en fysisk form. Det behöver inte handla om att skapa dramatiska ”symbolobjekt” utan hellre om att använda ett objekt för att framkalla eller fördjupa ett samtal.
Vi vill inte romantisera Gökungen. Vi vill heller inte påstå att byggnaden var exceptionellt vacker eller av större betydelse än den egentligen var. Inte heller menar vi att dess historia var särdeles spännande. Vi vill inte göra Gökungen till någon form av martyr. Vi tycker inte att det behövs. Däremot kan vi konstatera att konstruktionen fanns men inte längre finns. I fysisk form. Som sinnebild eller tecken på tiden existerar den i högre grad nu än när den begränsades av fyra väggar och ett tak. Det vill vi inte ignorera.
Bebyggelse måste förnyas och världen gå vidare. Med reflektion, långsiktighet och mod. Dekonstruktion utan varken långsiktighet eller mod är enbart destruktiv. Gökungen befanns besvärlig och överflödig och förlorade sin plats i staden på grund av strömningar och ideal i gällande samhällsplanering och gällande verklighet. Där köpcentrum skapas innan behoven av dem finns och där marmor kastas på soptippen. Det finns många gökungar och detta är en av dem. Om dessa må vi/ni berätta…
Upplagd av
Bebyggelseantikvarie Lina Karlsson & Fotograf Daryoush Tahmasebi
kl.
17:31
Inga kommentarer:
Etiketter:
dekonstruktion,
symbol
fredag 2 mars 2007
Ett stort och snyggt hål efter Gökungen Fredag 2 mars 2007 Luleå
Upplagd av
Bebyggelseantikvarie Lina Karlsson & Fotograf Daryoush Tahmasebi
kl.
16:30
Inga kommentarer:
fredag 23 februari 2007
BRUTALT
Den brutalistiska byggnaden förvandlades under rivningsperioden till något som snarast kan kallas för en brutal installation. Det är fascinerande och skräckinjagande att se hur snabbt något så starkt kan raseras. På några få veckor och i accelererande hastighet plockades den ner. I all stillsamhet. Till slut bara borta. Under rivningsprocessen hann Gökungen anta flera olika skepnader
och mitt i eländet fanns stunder när kvarlevorna skapade skratt och associationer. Bland annat när i stort sett endast trapphusets väggar och delar av det armerade betongbjälklaget fanns kvar mitt i en stor hög med grus. Gökungen bad då verkligen om detta...
Mycket centralt belägen villa! Liten villa mitt i Luleå,
nära till allt Öppen planlösning i entréplan,
"Medelhavskänsla" Stor källare med bankvalv och direktförbindelse med Luleå stadshus i form av kulvert (perfekt för kommunens anställda)
Påkostat utförande med invändig trappa i marmor och skifferklädd sockel
Stor altan mot söder med klassicerande detaljer God luftkonditionering Vissa renoveringsbehov
Bra pris vid mycket snabb affär
Visst måste man kunna le åt olyckorna också. Det ger kraft att också engagera sig i dem.
och mitt i eländet fanns stunder när kvarlevorna skapade skratt och associationer. Bland annat när i stort sett endast trapphusets väggar och delar av det armerade betongbjälklaget fanns kvar mitt i en stor hög med grus. Gökungen bad då verkligen om detta...
Mycket centralt belägen villa! Liten villa mitt i Luleå,
nära till allt Öppen planlösning i entréplan,
"Medelhavskänsla" Stor källare med bankvalv och direktförbindelse med Luleå stadshus i form av kulvert (perfekt för kommunens anställda)
Påkostat utförande med invändig trappa i marmor och skifferklädd sockel
Stor altan mot söder med klassicerande detaljer God luftkonditionering Vissa renoveringsbehov
Bra pris vid mycket snabb affär
Visst måste man kunna le åt olyckorna också. Det ger kraft att också engagera sig i dem.
Upplagd av
Bebyggelseantikvarie Lina Karlsson & Fotograf Daryoush Tahmasebi
kl.
15:15
2 kommentarer:
Etiketter:
gökungen,
Luleå,
luleå kommun,
rivning
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
