DET VI SER, DET ÄR?

Ordet dekonstruktion kom upp i en diskussion nyligen. Begreppet har sitt ursprung i filosofin och litteraturvetenskapen genom den franske poststrukturalisten Jacques Derrida men i sammanhanget diskuterades dekonstruktion av byggnader i betydelsen riva, rasera, demolera (fysiskt eller symboliskt?)... Poängen var att byggnader som dekonstrueras ofta får ett större symbolvärde än de hade när de rent fysiskt fanns till.

Inte sällan romantiseras estetiska eller andra egenskaper hos det som inte längre existerar. Utan den tidigare materiella begränsningen, skapas med andra ord ett utrymme att mer fritt ge ett objekt olika betydelser. Detta kan resultera i ett övervärderande men också öppna för att visa på större fenomen och företeelser genom något som en gång haft men sedan förlorat en fysisk form. Det behöver inte handla om att skapa dramatiska ”symbolobjekt” utan hellre om att använda ett objekt för att framkalla eller fördjupa ett samtal.

Vi vill inte romantisera Gökungen. Vi vill heller inte påstå att byggnaden var exceptionellt vacker eller av större betydelse än den egentligen var. Inte heller menar vi att dess historia var särdeles spännande. Vi vill inte göra Gökungen till någon form av martyr. Vi tycker inte att det behövs. Däremot kan vi konstatera att konstruktionen fanns men inte längre finns. I fysisk form. Som sinnebild eller tecken på tiden existerar den i högre grad nu än när den begränsades av fyra väggar och ett tak. Det vill vi inte ignorera.

Bebyggelse måste förnyas och världen gå vidare. Med reflektion, långsiktighet och mod. Dekonstruktion utan varken långsiktighet eller mod är enbart destruktiv. Gökungen befanns besvärlig och överflödig och förlorade sin plats i staden på grund av strömningar och ideal i gällande samhällsplanering och gällande verklighet. Där köpcentrum skapas innan behoven av dem finns och där marmor kastas på soptippen. Det finns många gökungar och detta är en av dem. Om dessa må vi/ni berätta…